Det man kallar riksspråk är en sen företeelse. Dialekterna
däremot är av mycket äldre ursprung. Dessa har givetvis
påverkats av främmande språk men innehåller färre låneord
än rikssvenskan. Gamla ord, som har sitt ursprung i
fornsvenskan, förekommer rikligt i gamla svenska dialekter. Nya
tider har dock, naturligtvis, medfört tillkomst av nya ord.
När det gäller dialekterna i Ovan-Siljansområdet vågar man
nog påstå, att dessa har bevarat mer av gamla ord och uttryck
än vad som är fallet i övriga Sverige. Detta kännetecknar
särskilt de "språk" som talas i de gamla socknarna
Älvdalen, Våmhus, Orsa, Mora, Sollerön och Venjan samt - ehuru
i något mindre grad - Rättvik, Boda och Ore. De dialekter som
talas i Älvdalen och Våmhus är måhända de som är mest
obegripliga för svenskar i gemen.
I likhet med andra svenska dialekter saknar Våmhusmålet
stödet av ett skriftspråk. Detta har bl.a. fått till följd en
vacklande grammatisk stabilitet och en viss tveksamhet, när det
gäller ordens användning, eftersom ords betydelse kan ha
ändrats eller fallit i glömska. Det sistnämnda blir alltmer
uppenbart ju längre tiden går. Det är tyvärr också så, att
allt fler föräldrar bara talar rikssvenska med sina barn.
De ord och uttryck som upptas i Våmhus-ordlistan skiljer sig
i allmänhet i hög grad från sina rikssvenska motsvarigheter. I
en del fall uppstår problem, när det gäller att finna passande
översättningar.
Våmhusmålet har talrika diftonger. Ex. laung = lång, laiv = liv, laik = lika, saung = sång, raik = rik. Dessa jämte många andra liknande ord har mestadels utelämnats, eftersom deras rikssvenska motsvarigheter är så pass lika. Samma är förhållandet i fråga om de lika vanligt förekommande s.k. omvända diftongerna som t.ex. kruok = krok, suop = sop, ruova = rova, ruopa = ropa. Denna typ av diftonger förekommer f.ö. i huvudsak endast i Våmhus, Älvdalen och på Gotland.